Sista inlägg från Zim. 

Badade med elefanter idag. Det var det  häftigaste och läskigaste jag gjort. Jag satt på ryggen på Mack, den största av dom medans han dök och traskade runt. Vissa stunder va snabeln det enda som stack upp. Tillslut fick han för sig att rulla och då flög jag av och fick snabbt simma bort så jag inte skulle bli trampad. GAAAALET ROLIGT. Nu har vi lagt oss för kvällen efter att ha haft en Shaunakväll. (Brasa, dans, mat och rostade jordnötter) Utanför huset traskar tre vita hästar. Imorgon kl 6 ska vi rida dom till andra sidan av reservatet. En tre timmar ritt i gryningsdagg och det är då alla babiantrupper är ute å traskar. :)

Jag har försökt förstå mig på den situation och den politiska ställning som råder i Zimbabwe men blir svettig och begriper inte hur det EGENTLIGEN är. Mogabi är inte längre president men kontrollerar fortfarande både polisen och i stort också innevånarna. Han genomförde jordreformen vilket gav folket tillbaka sitt land. Frågan är vilket folk... Det som sedan skulle ha krävts skulle varit att lära, ge dom kunskapen hur dom skulle bruka marken. Det är svårt att prata om dessa saker här. Det märks att folk är rädda. Jag har ställt många frågor, känsliga frågor. Jag vill veta, vill förstå. Men har också frågat för mycket ibland. 

Det som också är svår begripligt är att i denna reformen så kom en lag där, om en ”vit” ska äga mark så ska 50% av intäkterna skrivas över på en ”svart”...jag försöker förstå, ser också kryphålen som gör att den vita mannen ändå bibehåller sin makt. Men jag har också mina föreställningar. Vi har besökt skolan flera gånger och jag ser enorm potential i alla dessa ungar. Så himla brighta, så himla starka. Hela detta ställe och denna upplevelse förbryllar mig och testar mig känner jag. Försöker hålla mitt huvud kallt. 

Jag älskar verkligen detta ställe och ser hur viktigt det är allt som genomförs här men jag ser också allt för väl vilka som vinner på denna saga...

Noshörningarnas överlevnad är viktig ur många aspekter och jag tycker i mitt hjärta att det som sker här är av stor vikt, dels ur ett rent bio-geografiskt perspektiv men dom lockar också turister och det är en viktig inkomstkälla. Men det måste finnas bättre sätt där människor inte utnyttjas och där pengar hamnar där dom ska. Dock finns en sorglig lite del av mig som känner att uppfödning göder utplåning också. Man måste jobba nerifrån, från grunden.  När man dödar noshörningen ökar hornens värde. Dvs att det inte längre endast handlar om att skära av dom hornet utan att utplåna hela rasen. 

När dom dödade alla här 2007 misshandlades också många av dom jag träffat här. Dom blev nerslagna, skjutna, fick batterisyra sprutat i ögonen. Det är en vidrig industri. Och det är dom rika i väst som beställer. Dom fattiga zimbabwierna utför jobbet för att deras familjer ska kunna överleva. Här i närheten finns också en tobaksfabrik där människor spenderar många timmar varje dag i tobaksrök. För 2,5 dollar om dagen...?!?

I övrigt är Zimbabwe ett magiskt vackert och spännande land. Människorna är helt fantastiska och jag hoppas dom jag mött har känt min jämlika kärlek. Dom har verkligen förändrat mig. Trodde innan jag åkte att denna resa skulle handla om djuren. Det har det gjort mycke men bilden är så mycke större och efter att ha befunnit mig i ett reservat där väldigt många människor också lever och bor så har jag inte kunnat blunda för att ta in allt det andra också. Vi har verkat så nära och varit inblandade i så många familjer här.  Längtar hem faktiskt, hem till mina människor, hem till en plats där det är okej att prata och diskutera fritt. Behöver det. Kommer dock längta tillbaka av hela mitt hjärta. 

Nu åker jag hem, lite mer frågande än innan, lite mer förbryllad, lite rikare, lite mer sorgsen, lite lyckligare, lite mer ödmjuk, lite mer arg  lite mer lite mer lite mer....

Ndiri mbada mutupo vangu!

<3

En vecka kvar. 

Igår kände jag ett massivt behov av ensamhet. I detta hus är det väldigt svårt att få till det.  Folk överallt. Men det är väldigt fina människor så oftast inget som stör mig. Men ibland vill jag höra mig själv tänka. Vi kan lämna området om vi är vaksamma på vår omgivning men har inte velat vandra iväg så långt ensam, i bästa fall skulle jag bara gå vilse...

Istället tog jag min bok, ett glas juice och la mig i gräset en bit från huset, intill floden. Det va sjukt fantastiskt. Jag, bon Iver och min deckare. Det har blivit som ett stort kollektiv och vi är grymma på att samarbeta. Vi plockar grönsaker och frukten ute, lagar mat och dricker savannacider och öl mitt på dagen. (eftersom det var söndag och vi va lediga)

Igår hade vi en stor fest med brasa och musik....så lite trött idag också...:)

Det är också så otroligt nyttigt att inte ha allting tillgängligt. Fick en bit choklad av en här och höll på att börja gråta, det va så himla gott. 

Det är så speciellt att jobba så nära noshörningar och elefanter. Blir lika betagen varje dag. En av noshörningarna har en bäbi i magen och denna veckan har detta visat sig i hennes beteende mot oss. Hon attackerade Petros, vakten två gånger, frustade och kastade sand omkring sig, det är lätt att bli naiv kring dom. Vi fick skriva på ett avtal där vi tar på oss allt ansvar om det skulle hända nåt. Inatt var det fullmåne, vilket innebär större risker för poaching...eftersom djuren är så synliga. Och att inte tala om stjärnhimlen. Den Afrikanska himlen på natten är obeskrivlig.

Maten här är god men har mått lite halvkass imellanåt men inget jag dör av. Vi jobbar också jäkligt mycke med kroppen och jag är faktiskt rätt stark har jag kommit på...har dragit stora pålar ur marken och kapat feta vajrar. (Ska fortsätta använda musklerna hemma...KIKKI....its a promise) Ömma muskler är skönt. fick en rostig stålvajer smashad i benet och en spade på foten så mammas apotek har kommit in handy. Men mår prima nu.  Har också haft lite problem med mitt öga. det svullnade upp lite innan och jag tänker att jag har en insekt där som käkar upp min hjärna....well, jobbar på det.

Men mycket av detta projekt är också det sociala. Människorna, mötena. Det är en sån konstig situation att leva tillsammans med 12 främlingar så nära, 24/7 Relationer utvecklas så vansinnigt snabbt och har så många nivåer. Jag känner så mycket kärlek. Jag har också träffat en unge jag vill ta med mig hem...och en hundvalp. 

Jag längtar efter er hemma. Snart får jag krama och pussa på er!!!

Jag hoppas att jag kommer behålla denna känsla hemma...att inte ta saker för givet och bli girig. Älskar att leva!

Inne på vecka två och nu börjar starka känslor. Mycket debatterande kring ”den vite mannen” och vad som är rättvisa. Vi har en del olika känslor en del av oss mer starka än andra. Vem Tjänar på vad egentligen och hur ser ett utnyttjande ut. Jag blir frustrerad emellanåt men det finns dom som känner som jag och vi drar oss undan i stunder och pratar, det är skönt.

Idag spenderade vi dagen i skolan i området och sprang med ungdomarna. Det är så sjukt fint att se att vi är alla så lika. Skillnaden är att dom tar så lite för givet och blir så överväldigade för så lite. Jag lär mig av dom så sjukt mycket. Dom springer också sjukt mycket bättre. Jag fick kramp i lårmuskeln eftersom jag inte är van att springa sprinter på ojämnt grusunderlag i 35 grader hetta.

Idag kände jag mig ledsen för första gången. Vissa av människorna här har jag fallit så hårt för och insikten att chanserna att ha dom i mitt liv är minimal. Det är så sorgligt. Tiden går alldeles för fort. Förut idag skulle vi ta oss hem och blev uppkastade på elefanter. I lugnt guppande tempo tog vi oss över savannen i eftermiddagssol och stäpperna var överfyllda av betande gnuer, zebror, Nyalas och Impalas. Dom använder en grupp tränade elefanter för poaching-tracking. Vissa stunder vill jag bara bryta ihop av alldeles för mycket känslor. FÖR MYCKET. En av de bästa stunderna idag va när alla börjar ropa ”juja, there is an python, juuuujjjja!!!! I am the snake-person!

Jag har också skaffat mig ett Totem (Alla Shana har ett eget totem, och det är ett djur. Det djuret får dom aldrig äta, under hela sitt liv) Jag är visserligen vego och äter inte djur iallafall men ändå. En får heller aldrig gifta sig med någon som har samma totem. Mitt totem är Leopard.

Talk to you soon. LOVE

På plats och fyra dagar in i projektet. Dessa människor är otroliga djursjälar. Det dom gör för det vilda i Zimbabwe och noshörningarna i synnerhet är helt makalöst. Allt är så genomtänkt och väl genomfört. Att vara en elefant eller noshörning idag är svårt. Det finns så otroligt få noshörningar kvar och dom skjuts av i en enorm fart. Det som gör saker ännu mer invecklat är ju också att detta är en symptom på en korrupt värld där människor måste begå sådana handlingar för att överleva. Det är ett sjukt spel och inte individens fel egentligen. Men jag vill också att noshörningarnas lidande ska sluta. Det projektet lägger vikt vid är att skydda dom som fortfarande finns så att dom kan föröka sig. Detta är att släcka eldar och inte att ta tag i det grundläggande men det är den biten jag får ta del av. Det är verkligen spännande att få vara en del av. Har lärt känna Blessing, Nkosi, Petros, och Cheopard. Alla fyra dom har lärt mig REDAN jättemycke. Helt sjukt fina människor och igår träffade jag Doreen, en 16 år gammal student som ska bli läkare. Vi snackade mycke om hur det är att va kvinna och ung i zimbabwe. Hon va så fin.

Gruppdynamiken är grym faktiskt och väldigt tolerant. Riktigt sköna människor. Vi bor i ett hus med halmtak precis intill en flod. I floden finns flodhäst och jag har ännu inte vågat bada där. Men det finns dom som gör, jag tycker dom är lite väl naiva. I dont know. Men har också lärt mig mycket vad gäller säkerhetstänk. Beter jag mig som jag lärt mig minskar riskerna radikalt. Ormar tillexempel flyr hellre än illa fäktar. :)

På kvällarna rullar åskstormarna in. Då sitter vi på verandan och dricker öl och hör lejon ryta i fjärran. Första dagen kändes helt surrealistisk. Allting är så himla galet så det är svårt att ta in, men har börjat vänja mig. Igår fick vi träffa en kvinna som bjöd på typisk mat Shonafolket äter, so darn good. Vi äter by the way nästan bara vegomat till min lycka. bönor bönor bönor!!!

Tänker på hemma under siestastunder. det är fint :) KÄRLEK FRÅN MOI!!

Den senaste månaden har jag frekvent stoppat i mig lite kolera, lite rabies, lite stelkramp, lite polio och om en vecka ska jag käka lite malaria. Visst är det sjukt egentligen. 

Det kan ju fan inte va nyttigt att chocka kroppen på det sättet. Drack dukoralen idag mot kolera och fick världens magknip. Då började jag fundera om det där med vaccin är sä jäkla bra i såna mängder. Well. Knipen släppte och jag kommer hålla mig frisk som en nötkärna. Det är min plan. 

Dock minns jag i Mexico för några år sen hur både jag och mitt resesällskap blev jättesjuka. Jag kräktes i kaskader, så hur bra hjälper det egentligen. Men jag är en som tvivlar och är skeptisk och tror alltid myndigheter vill lura mig. 

Snart för mig slutet på en frozen hård vinter men många vassa istappar som fallit runt omkring. Men som alltid med mig så har det även varit många solar. Livet är en gryta verkligen. Ibland kan skratt och gråt komma i samma utandning. Men jag har haft många hjältar med stora kramar så jag är inte på något sätt sänkt. Älskar er. Denna resan var i rätt tid, jag hoppas det fortfarande är så...

Har fått information om att det ska födas en noshörningskalv i februari på projektet, om allt går vägen. Det är den första som föds efter att hela gruppen sköts till döds 2007. Det är stort, det är mäktigt och kommer vara helt magiskt att få bevittna. Så rätt, så jävla rätt detta. Jag är väldigt förberedd men också väldigt oföberedd. Min vackra praktiska och bästa mamma kom förbi mitt jobb förra veckan med ett reseapotek som heter duga. Jag älskar min mamma, hon har lärt mig så mycke.

Okej, 7 dagar. 

Vad är att resa "rätt"?

Vad är att resa med ett syfte?

Jag har inga svar men tänker mycke på det. Jag älskar att resa, älskar att uppleva och älskar att testa mina egna gränser. Men jag älskar ännu mer att få göra allt det och samtidigt göra nytta. En resa kostar mycke på miljö och vi kan försöka rättfärdiga den på alla möjliga vis och ändå i slutändan känna oss dåliga. För egentligen är alla resor en självisk handling vad än ditt syfte är. Oavsett om du hjälper djurens fortlevnad, eller om du ligger på playan med en paraplydrink. Allt är ocks för komplext för att hitta enkla svar. Att hjälpa noshörningen genom att begränsa tjuvskytte stärker också hungern bland de männoiskor som jagar för överlevnad. Men mitt största hjärta ligger i djuren och därför gör jag ett val av fokus. Men definitivt inte utan en eftertanke och en hel del grubblande om vad som är rätt och fel. Staten i zimbabwe ska öka ersättningen för boskap förlorad till rovdjur. Det är en väg att gå.  

Men om vi borde avstå att resa kan jag inte svara på. Jag tycker att det är viktigt att få må bra, drömma och också uppfylla drömmar. Drömmen för mig är att kunna vara och klara mig. Att inte vara beroende. Att känna att jag ökar på min kunskapsbank om överlevnad. Även om jag alltid kommer behöva. Drömmen är också att få en paus. Jag sa idag till en av mina närmaste vänner att jag kan sitta på en stol och betrakta en äng i timmar utan att bli rastlös. En harmonisk spänning av att vara i en tystnad som när som helst kan brytas men som lika gärna kan stanna vid stilla. Att få spendera en månad på en av jordens stösta ängar " zimbabwes savanner" och bara observera, tänka. Stilla min hunger på spänning och ro i ett. Drömmen är också att få hjälpa dom som levde på vår jord före oss. Dom som äger jorden, dom som dödas, dom som inte har ett språk, som aldrig får komma till talan. Dom som trycks undan till förintelse av "the big bad man" Djuren, det vackraste och mest missförstådda på vår jord. Idag dödas ett lejon av staten om denne dödat en människa. Det är aldrig på lika villkor. Hur många dödar inte vi??

Efter en höst och vinter i ett vakum kan jag bara klappa mig själv på kinden och säga "åk!" Det är du fan värd. För betydelsen och nyttan av att komma bort och leva ett paralellt liv är många. Att se på sig själv i helt okända människors ögon, att föreställa sig och ta till sig kära människor på ett avstånd, det vackra och ibland också förödande ordet DISTANS. Att få spöken att upplösas, fiktioner att bli intetgjorda eller kanske till och med förmänskligade. För spöken finns och specifikt ett som tyvärr förlamat alla mina handlingar.

Sen också längtan efter att få testa mig, testa min ensamhet, mitt ansvar, min egenhet. Kan jag detta kan jag allt, typ så. Alla mina rädslor satta på sin spets. 

Jag rättfärdigar min resa och hoppas ni vill följa med. Puss